Death leaves a heartache no one can heal, love leaves a memory no one can steal.

Idag är det lucia och den dagen har jag hatat ända sen jag gick i förskolan. 

Idag är det elva år sen bil olyckan skedde, elva år sen mina föräldrar gick bort.

Fast det var ett bra tag sen nu så går det inte en enda dag utan att jag tänker på er, saknaden är enorm och tårarna rinner fortfarande när jag tänker tillbaks på tiden då jag var liten och ni fanns där. 

Fast jag bara var 6 år när det hände så har jag endå sjukt många glada och fina minnen med er som jag aldrig kommer glömma!

Är stolt över att jag hade så fina föräldrar, det är tack vare dom som jag står här idag och är den personen jag är men om jag bara kunde spola tillbaks tiden och ändra på allt. Om jag inte hade varit så seg och lat så vi kommit iväg från bjurholm i tid då hade jag fortfarande haft er vid min sida. Kan inte låta bli att tänka på hur allt hade varit om ni fanns kvar, hur mitt liva hade sett ut då.. 

Vet att det som hänt har hänt och det finns ingenting som man kan göra åt saken och att det inte var mitt fel att det hände men jag kan inte rå för att jag tänker så ibland. Skulle verkligen göra allt för att få tillbaks er, krama er eller åtminstone ta farväl av er som jag aldrig hann göra. Allt gick så fort, på dagen hade jag två stycken underbara föräldrar och på kvällen så var båda borta och jag vågade inte inse vad som hänt först. Jag var så liten och förstod inte att mina föräldrar inte fanns längre, jag kunde inte tänka mig ett liv utan dom för det var som en självklarhet för mig att ni skulle va där vid min sida hela mig uppväxt och att när jag växt upp så skulle mina barn kalla er mormor och morfar och jag skulle besöka er på ålderdomshemmet och ta hand om er tills eran tid var inne.

Allt blev så fel, hala mitt liv blev upp och ner och allt kändes hopplöst men på nått sätt så lyckades jag ta mig igenom den svåraste perioden från början men när jag gick mellanstadiet så kom jag in i den andra svåra fasen. Jag började tänka tillbaks på allt som hänt och eftersom jag mognat och var mer kunnig så såg jag det hela från en helt annan vinkel. Jag blev "emo" och var nära på att ge upp helt men jag tog mig igenom det och allt som hänt i mitt liv har gjort mig till den personen jag är idag. Jag har lärt mig att hantera sorg och smärta, jag har lärt mig att uppskatta det lilla jag har och jag har insett att det mest oväntade, det som man fruktar allra mest kan hända. 

Den man älskar mest kan stå vid din sida ena dagen för att sedan försvinna den andra, det har väl gjort så att jag ibland är rädd för att fästa mig för mycket vid en person för jag är rädd för att förlora fler som står mig nära. Det måste verkligen vara det värsta som finns och tomrummet dom lämnar efter sig är så sjukt svårt att fylla igen, all sorg..

Nej ursh, jag vill inte ens tänka på sånt.

Förlåt för den långa texten men kände att jag behövde skriva 

av mig litegrann och vad passar inte bättre då än bloggen!

 †Eva, Bengt-Åke, Margareta och Dan†

saknaden är stor, glömmer er aldrig!